Slutade tidigt i dag, klockan tre, hann hem och mangla lakan som K tvättat innan jag hastade till ett möte med lärarförbundet. Intressant att höra vilka frågor som är på tapeten och att få höra hur andra har det.
Nu till något annat.
Var på en studiedag i november förra året som jag sen har burit med mig i tankarna och nu vill jag skriva om vad jag kommit fram till i mina funderingar och som jag inte kan släppa.
Man skulle leta efter en person från barndomen som man minns med värme och som har präglat mig och gett mig en känsla som jag kan plocka fram i mitt arbete.
Jag vet precis var jag ska leta och vilken känsla jag vill förmedla till våra barn på förskolan.
Jag hade som barn en alldeles underbar granne, dit jag tog mig så fort och ofta jag kunde. Jag var alltid välkommen, aldrig att jag fick känslan att jag störde, utan jag kände att jag var en kär gäst. Jag gick där som barn i gården, upplevde aldrig att jag var i vägen och aldrig till besvär. En självklarhet som bottnade i, jag vet inte vad, människokärlek tror jag.
Vilka underbara människor kan man tänka nu, som alltid tog emot mig. Jag förstod ju inte bättre, trodde alltid att jag var efterlängtad
"Jag skulle så gärna vilja äga en liten, liten bit av dig" sa hon till mig och jag lovade henne att hon kunde få äga mitt lillfinger, mer kunde jag inte ge bort, då kunde ju min mamma bli ledsen.
Hennes döttrar var i mina ögon mina lekkamrater, men förmodligen tyckte dom nog att dom tog hand om mig.
Min goa granne lever inte längre, men den känslan som hon gav mig den lever kvar i mig. Jag behövde bara bli påmind på föreläsningen och fick börja tänka så kom allt tillbaka till mig.
Tänk om man kunde förmedla en bråkdel av denna känsla till de barn vi nu tar hand om. För den känslan jag fick som barn på den gården har räckt en hel livstid!
Man förstår när man börjar fundera så här hur enormt viktigt vårt arbete är, vilket ansvar som ligger på våra axlar. Att vi faktiskt kan ge barnen minnen och "skydd" för livet, en god känsla att landa i.
Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på henne. Och vet ni, jag föddes på hennes dag, det tycker jag är alldeles underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar