Var ut och handlade lite mat ikväll och då träffade jag på två barn från min förra förskola och fick en liten pratstund med dem. Vi har inte setts sen jag arbetade där, den ena var tretton nu och hade växt om mig och den andra var på väg att växa om mig. Men de kom ihåg mig trots att flera år förflutit, det är ju helt fantastiskt.
Barnen därute kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. För övrigt också deras familjer :)
Du kommer aldrig att kunna gå säker på stan. Detta är bara början... På en handarbetsträff där vi pratade om hur fort tiden går så var det just en förskollärare, fast det ordet var inte uppfunnet då, som hade haft en polis efter sig som hojtade "Tant Ingrid, Tant Ingrid!!" och det var visst inte första gången som "gamlisar";-)) kom fram och ville prata med "tant Ingrid" Det är ju en fin komplimang att bli ihågkommen så.
SvaraRaderaOj, Kram och go'natt (råkade titta i högerhörnet på datorn)
Marie