Det var en gång ....

Har jobbat sent och stängt förskolan idag på klämdagen den 18 maj. Jag minns en annan gång som jag stängde den förskola som jag jobbade på då den 18 maj för 29 år sen. Jag minns det som om det var igår.

Telefonen ringde och jag svarade och en röst frågade om jag kunde sätta mig ner för han hade nåt att berätta och full av onda aningar satte jag mig så ner.
"Din far har drunknat" sa han (min far som var med och byggde bron vid Granfjällsstöten). Min första tanke var - jag få aldrig träffa honom igen! Den som ringde var präst och vi pratade en stund och han förklarade så gott han kunde.

När vi la på fick jag samla ihop mig, fast det kändes som någon slagit undan fötterna på mig och jag svävade i ett susande svart hål. Jag fick gå tillbaka till barnen och vara hos dem tills deras föräldrar hämtade dem. Mina arbetskamrater hade ju redan gått hem och jag var ensam kvar.

Det är konstigt vad mycket man kan klara av fast man inte kan tänka sig det innan. Men jag var nog en zombieaktig vuxen just då kan jag tänka mig, mitt i ett chocktillstånd.

Det var en lika kall försommar då som nu och jag minns att när vi var i Sörsjön hos min mor dagarna efter så slog sommarvärmen till med full kraft, det blev grönt och varmt och blommor slog ut. Och jag kände att orden livet går vidare visades av naturen både obarmhärtigt och trösterikt. Mitt eget liv var ju bara svart och meningslöst där och då.

Men livet har gått vidare och nu finns min far med mig med bara goda minnen. Det är länge sen det här hände men jag vill ändå berätta, för det kan ju vara en tröst för andra som befinner sig i liknande situationer att se att livet faktiskt går vidare även om det känns mörkt just när man är mitt i.

Vad jag lärt mig? Att vara rädd om varandra när vi har varandra!

Det blev ett annorlunda blogginlägg men tankarna pockade på och ville ut.

Nu mina vänner säger vi strax God Natt. Kram