Sitter och funderar på ett av våra barn på förskolan hon är ett år gammal och har nyss börjat lära sig gå.
Varje gång hon får syn på oss skiner hon upp och säger "heeej" och det sker många gånger varje dag, varje gång vi har varit ute ur hennes synfält och dyker upp igen. När hon tultar omkring så druttar hon naturligtvis ibland ner på sin rumpa och då blir hon sittande och säger "oj oj oj oj oj" och då kommer vi förstås fram och ger henne en kram.
Vad kan man säga om detta då? Jag tänker så här:
Vi vill naturligtvis att alla som kommer till oss ska känna sig välkomna och eftersom barn inte gör som vi säger utan som vi gör, så måste det väl betyda att vi skiner upp varje gång någon kommer in till oss och att vi då säger "Heeeej" och då får vi hoppas att alla känner sig välkomna.
Och att vi visar omtanke med den som är utsatt på något sätt, ojojojojoj och rycker ut och tröstar.
Ja man kan väl alltid hoppas att man kan läsa ut på barnen hur vi är, det vore väl ett enkelt sätt att se om man gör ett gott jobb eller inte.
Visst ett skämt eller en glad kommentar i hissen t ex kan rädda hela dagen, även om man varit ledesen tidigare. Det går ju inte att stå emot en liten solstråle som tittar på en och spricker upp i ett leende. Den kortaste vägen mellan två människor är ju faktiskt ett leende. Elände löser sej lättare om man får lite medkänsla, Det ger en styrka ,bättre än om man får höra "ta dig nu i kragen"
SvaraRaderaMarie T