Jag måste börja berätta om vår vila idag, för dom minsta barnen ska ju sova en liten stund för att orka med dagen. Jag hade ett barn på varje sida och en pillade i mitt öra och den andra strök mig på kinden, så vill dom gärna ha det för att komma till ro.
När jag låg där kom jag att tänka på en händelse för många år sen då en av oss vuxna blev struken så mysigt på kinden och barnet sen utbrast: "Fröken, du känns som deg!". Då får man inse att barnen tar varje tillfälle till att undersöka sakers tillstånd som dom kan få och vi finns ju där tillhands och barn är ju dom sannaste och ärligaste varelser som finns.
Vi fick strålande solsken på vår familjefest i kväll, vi åt våra picknickkorgar i gröngräset och umgicks med barn, föräldrar, syskon och mor och farföräldrar.
Vad jag inte hade räknat med var att det skulle bli så känslosamt, det blev en tack och farvältillställning med kramar, blommor, presenter och brev från barn och så lite tårar förstås.
Föräldrarna är så förstående för att jag har tackat ja till det nya jobbet och att jag får närmare och kan cykla nu. Det är tur att dom förstår vad jag gjort för själv är jag fortfarande i chock tror jag för att jag bestämde mig för att sluta och att det gick så snabbt.
Men i alla fall, nu har jag en Eija-skål med en groda i! Jag tycker så mycket om dom och har gett bort flera stycken men aldrig ägt en själv. Tack mina jobbarkompisar.
Men mina kära vänner, vi ska jobba tillsammans i tre veckor till! Som tur är säger jag för jag är inte beredd än!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar